tootiredtogiveafuck.blogg.se

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen

Lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprat i P1 (ja jag vet att jag är lite efter med sommarpraten).

Jag är inte den känslosammaste människan. Jag har till och med kallats känslokall och "utan empati". Men det här sommarpratet. Jag grät i 40 minuter i sträck. Jag kunde inte ens försöka sluta det var bland det allra sorgligaste jag hört. Kristian dog för 8 dagar sen. Jag vet inte om det var bidragande, just att jag visste att han redan hade dragit sina sista andetag när jag satte på det. 

Hur som helst, han pratar bla annat om att Sverige är ett land som är i akut behov av terapi. Ingen pratar. Sverige pratar inte. 

Så jag tänkte börja lite här (med att prata alltså). Jag är f.r.u.k.t.a.s.v.ä.r.t. rädd för döden. Missförstå mig rätt, inte döden i sig. Jag är inte rädd för att snubbla och slå ihjäl mig, vara med i en bilolycka, somna in och inte vakna, mördad eller trilla från ett stup eller whatever. Jag sitter inte hemma i lägenheten med cykelhjälm och en enorm skräck att gå utanför dörren.

Men dör man ju så slutar man leva. 

Tanken på att inte få bråka med mamma i telefon mer, aldrig smaka en ny maträtt, måla naglarna, hångla i en hiss, dricka vin, röka en cigg, kramas, ligga, lyssna på den där perfekta låten, skriva, läsa, plocka hårstrån från någons nylonstrumpor, dansa, springa, köpa en ny snygg tröja, bli kär, få en ny kompis. Allt det är skrämmande.

Jag vet att det bara är obefintliga detaljer. Skitsaker egentligen. Men alla dom där skitsakerna formar ju livet.

Ni vet i en charterreklam där dom säger "Livet är inte dagarna därimellan, livet är dagarna du minns." Det är bullshit. Seriöst. Min vardag rockar (nästan) lika mycket som att ligga toppless på en strand någonstans. Och hur som helst måste ju ha dom där skitdagarna för att sen uppskatta när man väl ligger och glassar på en strand någonstans. 

Nu blev ju allt lite flummigt här men hur som haver. Lyssna på programmet. Gråt ögonen ur er. Fundera lite och gå vidare med livet. Men det kanske är en bra grej att ha i bakhuvudet, just sayin. (glöm inte heller att lyssna på Jonas Gardells sommarprat, citerar ju till och med hans bok här i rubriken va, och Maria Svelands!)

 

Word! Det hände att jag inte kunde sova när jag var typ 11-12 år för jag tänkte på hur tråkigt det skulle vara att vara död. Inget händer. Verkligen helt värdelöst, en ocean av tid och man bara är ingenting. Jag blir ju barnsligt glad bara av att ta ett bad på sommaren eller cykla över västerbron i motljus, ja fan även i regn och motvind.